Minusgrader på väg till jobbet. Värmer händerna runt en kopp kaffe. Hösten har inte börjat innan den är slut. Vinterdäcken ska på. Mössan fram och ved införskaffas till öppna spisen. Understället ska plockas fram och handskarna är ett måste vid löpingen. Skidvallning innan jul?
De ljusa timmarna komprimeras allt hårdare och snart är det bara en kort stund på luchen som solen har lust att titta fram. Och då sitter jag och äter. Snart går jag och lägger mig i solariumet, vilket vore en helt ny upplevelse. Dessutom vore det väl lite fräscht att inte se ut som ett lik varje morgon. Men det kanske kan ordnas med lite hårvårdsprodukter istället.
Jag är inne i en schizofren period. Jag känner mig stressad även om jag inte har speciellt mycket att göra. Jag tycker vissa saker står mig upp i halsen, men de är roliga och utvecklande. Varför känner jag inte inspirationen flöda över?
Jävla mörker.
Och jävla fot. Jag vill springa. Underställ, tights, tröja, mössa, väst och vantar. Min pulsmätare har börjat glömma bort mig. Löpskorna kommer att sparka bakut snart. Dags att ringa en läkare kanske. Tidigare erfarenheter säger mig att det knappast tas på allvar.
”Ta en alvedon och vila lite. All träning är inte bra.”
Jodu.
Avskrap i titeln är utan benäget tillstånd lånat av en av mina favoritbloggare, TZW vars blogg finns i bokform och kan bli en trevlig julklapp.