Antalet gånger jag besöker min pappas grav på ett år kan räknas på ena handen. Med några fingrar borta. Nej, jag har inte dåligt samvete för det. Minnen, som poppar upp då och då, bär jag med mig. Överallt. Mamma skäms för att ogräset hade tagit över, så vi var där och planterade om för några dagar sedan.
– Tänk vad smidigt med en minneslund i stan, sa hon med jordiga händer på väg hem.
Jo, nu hade det varit det. Att slippa att ha fyra mil ut på landet. Men då när jag – 13 år och osnyten – skulle hantera sorgen var det bra att ha en grav att gå till. Då var det en del av sorgearbetet att packa in oss i bilen och åka dit och vattna. Eller ta turen till blomsterhandlaren och välja ut blommor.
När jag var gammal nog att köra min brors avlagda Puch Dakota brukade jag åka ut dit själv. Att prata med en gravsten var betydligt enklare än med mamma och kuratorer. Så kan det ibland kännas fortfarande.
Midsommar. När det berättas om traditioner kan jag inte minnas att vi har haft några i vår familj. Julafton har alltid varit hemma hos mormor. Nyårsafton var alltid med samma bekanta till mamma och pappa. Men midsommar. Kanske var vi oftare hos min faster och kusiner uppe i Ödetorp/Stockenäs än jag minns. Efter att pappa dog så åkte vi inte dit, så jag undrar var mina midsommar-minnen har tagit vägen. Bortsupna är de garanterat inte. Midsommarfylla har jag bara haft en gång. En flaska brännvin i Halmstad.
I år tänds grillen. Tyvärr blir det troligtvis regnets smattrande mot plasttaket istället för solens sista smekande, ljumma stårlar. Men med gott vin och sällskap i samma anda överlever jag det.
Och kanske kommer några midsommarminnen tillbaka.
En rejält vacker krönika, unge man!
Och jag känner att när någon skriver från hjärtat blir det nästan automatiskt bra. Något jag behöver påminna mig då och då.
När möttes vi förresten i Sweden_mail? Kanske vi har ett jubileum vi missat.
Fint.
Tack. Årets midsommar blev en lugn tillställning på tu-man-hand. Om den fastnar i mitt hala minne återstår att se.
Torbjörn: Mina år i Fidonet är numera ganska grumliga minnen. Men det borde ha varit någongång 94-96.
Hade det inte varit för mitt dumma jobb hade din midsommar förvandlats från en lugn tillställning på tu-man-hand till en lite livligare tillställning på tre-man-hand.
Tänk vad festligt :)
Blurrygirl: Haha. Ja, de två gånger vi har träffats var den senare minst sagt livlig. Herregud. Den första var däremot en pinsam historia. För mig.