Texter

Jag ska träna tills jag spyr och benen kroknar. Det känns så när jag tittar på mitt träningsprogram Mattias mejlade över i går. I snitt fyra löppass i veckan och två styrkepass. I går, när det är kallt, regnigt och fredag, känns det som att jag var nöjd min min oregelbundna humörsanpassade träning.

Jag är trött, seg och rastlös. Timmarna framför datorn sliter även om de inspirerar. Kroppen skriker efter rörelse. Lungorna efter luft. Hjärnan efter möjligheten att få koppla bort. Av. Sortera och starta om.

– Du pratar aldrig om din pappa. Vi låg nakna. Hon på mage och jag på sidan, vänd mot henne. Mitt hand smekte över hennes rumpa. Hennes hud reagerade vid beröringen. Gåshud. Jag log. Precis där rumpan mötte ryggen fanns två små gropar i hennes hud. En på varje sida av ryggraden. Mina fingrar stannade …

Fortsätt läsa ”Nyckeln till det inre”

Jag flyter omkring och allt är blått omkring mig. Fiskarna är vackra och revet fritt från miljöförstöringar och fullt av liv. Jag svävar. Tyngdlös. En fridfull känsla i kroppen. Jag ler. Plötsligt sjunker jag. Det blir kallare, mörkare och ekande ensamt. Försöker komma upp men fortsätter hjälplöst neråt. Och jag är naken.

Det är 15 dagar kvar till Midnattsloppet och jag känner mig i sämre form är än på mycket längre. Det är sega ben och motivationen att träna är lika sällsynt som soliga dagar.

Det är bara att inse att mina tre veckor av ledighet kommer att regna bort. Jag går omkring i mjukisbyxor och längtar efter sol, bad, träning och öl.

Jag känner mig levande igen. Aptiten är på väg tillbaka (har förlorat 3,5 kilo), febern och huvudvärken har börjat lägga sig. Halsen är fortfarande rejält svullen – och äcklig – men jag lyckas nu förmå mig till att svälja istället för att konstant spotta ut all saliv.

Mamma har inte riktigt kunna släppa att jag inte minns midsommar från min barndom. Hon tog upp det några dagar efter att jag skrev om det. Och i dag, på söndagsmiddagen, frågade hon mina bröder om deras midsommarminnen.

I början av 2000-talet när jag började skriva sammansatta meningar med nonsens om mig själv hade jag ingen aning om någon läste. Blogg var inte ord och varken kommentarer eller statistik var tillgängligt. Men nu kan jag se er och komminucera med er. Och då kommer också nyfikenheten – vilka är ni?

Fyfan vad jag hatade när det var simning på idrotten i plugget. Bassängen var stor, kall, djup och hemskt. Personalen såg ut som om de skulle bara skulle skratta rått och låta mig drunka om jag fick panik på den – i mitt tyckte – dödliga expidition att ta sig från ena kortsidan till den …

Fortsätt läsa ”Klordoftande minnen”