Det finns mycket jag vill berätta. Skriva om. Ord blir meningar, som blir stycken men de flyter ut i mitt huvud och hamnar aldrig här. Det är synd. Ibland kommer ett minne över mig och jag sitter i båten med min pappa. Vi har på oss våra gröna Fjällrävenjackor och äter äggmackor och dricker kaffe. Han kisar i solen och båten guppar stillsamt kluckande. En känsla av värme kommer över mig när minnesbilderna projiceras. Jag vill formulera minnet i ord. Att det inte var fisket som var det viktiga, utan att få umgås med min pappa.
Det finns så många ögonblick som är värda att få målas i ord. Noga utvalda, skräddasydda ord. Som den spritsmakande kyssen den där sommardagen. Minnet är nyktert även om vi båda var till bredden absolutfyllda. Eller när jag trasslade mig över taggtrådsstaketet stillsamt pratande med korna som jag inte ville gå i närkontakt med under löprundan. Eller rösten i telefonen som så underbart mjukt frågar vad jag gör klockan ett på natten när signalen precis väckt mig.
Kanske är det är dags att pröva orden. Att låta fingrarna spela över tangentbordet och se vad det blir. Att få den euforiska glädjen, mjölksyretröttheten, de brustna drömmarna och alla andra ögonblick klädda i ord.
Eller så fortsätter jag tystnaden ett tag till.
Pröva gärna orden. Att få vara avsmakare av dem är en gåva.