Den oändliga tröttheten

Att vara trött en period är inget konstigt. Inte om du ser slutet. Ljuset i tunneln. Snart är bygget – projektet – leveransen – flytten klar och du kan slappna av. Vila innan det är dags för nästa sak.

Jag ser inget slut.

Linnea typ-1 diabetes kommer inte försvinna. I går hög, i dag låg. Nätterna blir ett töcken tills klockan ringer. Det är alldeles för få nätter där blodsockret håller sig i schack just nu.

Känslorna sätter sig utanpå kroppen. Att hålla humöret på rätt sida anständigheten är en ansträngning varje morgon när två ungar ska väckas, ta blodsocker, smörjas med salvor, baxa igenom morgontoaletten och lämna till barnomsorg samtidigt som de tävlar, bråkar och retar sig igenom varje minut.

Ibland är jag så kort i tonen mot personalen när jag hämtar barnen att jag skäms efteråt. Men just där och då – efter en natt utan sömn – vill jag bara hämta, klara av simskolan, få i dom en okej spagetti carbonara och lotsa dom igenom kvällstoaletten. Utan att någon av oss tappar humöret och få landa i soffan och bara titta rakt in i TVn utan att bry mig om vad jag ser på.

Då dippar blodsockret och vi äter äter fet yoghurt med smak av passionsfrukt i sängen, går upp och borstar tänderna innan jag stoppar om igen. Ligger kvar och väntar på att blodsockret ska stiga. Funderar på om jag ska justera något på pumpen eller låta bli innan jag går ner och tar hand om disken. Tänk om jag kunde få blodsockret att hålla sig i schack i natt.

Det finns inget slut. Det finns inget ljus i tunneln. Bara en mörk vägg som det gäller att undvika att gå in i.