Det var morfar som var Tomten

Hela december var en lång härlig väntan. Inte efter att höra julevangeliet utan ho-hoandet från gubben i rött med låtsasskägg. Hade önskningarna hörsammats? Exakt hur många av sakerna på önskelistan låg under granen. Och hur många var – Gud förbjude – mjuka paket.

Kvällen innan satt mamma och pappa i köket och slog in klapparna. Det var strikta förhållningsregler och jag vågade inte ens tänka tanken på att närma mig köket. Ljudet av saxen som klippte upp papper och lukten från lacktången som smältes mot ljuset.

Under mellandagarna spanade man in kompisarnas julklappar: spelade, lekte, jämförde, skröt och blev avundsjuk. Och emellanåt åkte man Snowracer.

För då var julen vit.

Magin över julen är borta. Inte för att jag känner att jag borde bli exalterad över julaftons morgon, nervös över att behöva sitta i Tomtens knä bara för att pappa skulle fota eller längtan efter Kalle Anka. Men visst ska det vara en speciell känsla, just på julafton?

Julen har blivit en en högtid av nostalgi. En högtid av minnen. Om jag får egna barn, kommer jag plocka fram en lackstång, en broderad adventskalender med en godisbit per dag, för att återskapa min barndoms jular för mina barn?

Antagligen. I jakten på att hitta känslan.

2 svar på ”Det var morfar som var Tomten”

  1. Det är väl därför julen kan vara så laddad för många människor. Det är så mycket minnen och nostalgi. En del hatar den, en del älskar den. Tur att man själv har mest positiva minnen och erfarenheter att överföra på eventuella kids i framtiden. Det kunde ju varit tvärtom och blivit som en ond, negativ spiral som man förde vidare istället.
    God fortsättning förresten :)

  2. Tack detsamma.

    Visst är julen en laddad högtid på många sätt. Förväntningar från en själv och andra. Men min jul har varit lung och skön. Nu är jag redo för 2007.

Kommentarer är stängda.