Drömmen om det svarta bältet har nog de flesta unga killar haft. Att med kraft förgöra sin motståndare. En hoppspark och ett par sjysta slag. Den drömmen är sedan länge borta och kvar finns en fascination. Att det inte krävs styrka, kraft eller att målet behöver vara att vinna. Att det istället handlar om att bjuda upp till dans.
Inom aikidon finns ingen tävling. Ingen konflikt. Bara samarbete om att utvecklas långt förbi det man inte trodde var möjligt att göra med sin egna kropp första gången foten sattes på mattan. Anfallets kraft leds tillbaka och anfallet tar slut där det började, som om ingenting hade hänt.
Det förhållningssättet har påverkat mig. Att jag inte ska vinna, utan samarbeta för att nå ännu längre. Att ta med in i projektet på jobbet. Eller i förhållandet. Det handlar inte om att jag ha rätt, att min åsikt ska vinna. Det handlar om att lyssna och förstå varandra. Och gemensamt komma framåt.
Visst är det svårt, jag vill gärna ha rätt. Men ödmjukheten har blivit större.
Aikido handlar också om tillit. Att jag litar på att min partner inte kastar mig in i väggen, bryter min handled eller vad det nu må vara. Utan den tilliten kommer jag aldrig att våga bli kastad. Att göra attacken med kraft. Utan tilliten till andra människor kommer jag aldrig tillåta mig att visa känslor. Fasad som försöker säger att ensam är stark sopar misstagen under mattan i hopp om att ingen ser.
Det är inte fel att misslyckas med en teknik. Eller att göra ett halvtaskigt fall. Vi får hjälp att bli bättre. Det är inte fel att misslyckas även utanför mattan, men där är det inte ofta någon säger att det var ett bra försök, låt oss träna tillsammans för att bli bättre. Jag önskar att jag kan vara den som sträcker fram handen och erbjuder mig att träna tillsammans.
För att vi båda ska nå längre.
Detta var mitt inlägg i Blogstafetten på ämnet ”Hur kan det påverka en person i vardagen att träna japansk krigskonst?” som jag fick av Annika Bryn. Jag skickar pinnen vidare till M med ämnet ”På vilket sätt ger shopping tillfredsställelse för dig?”
Fan va bra skrivet!
R.E.S.P.E.C.T!!
Big A
Fint skrivet, Christian! Så upplevde jag också aikido. Och det är inte fråga om att hålla tillbaka någonting.
Aikdion hjälper mig även att släppa vardagen. Efter påhälsningen är det aikio som gäller till vi har hälsat av och jag stigit av mattan.
I aikidon finns ingen konflikt… inte idealt, nej. Själv har jag upplevt fler och större konflikter i aikidovärlen än någon annanstans. Jag tränade i tio år, jag fick sånt där svart snöre, och jag säger: om du blev hjälpt till större ödmjukhet av aikidon, bra för dig! men jag vet att man kan träna i massor av år och förbli hur förstockad som helst.
Det här blogginlägget är jättegammalt, ser jag nu. Tränar du fortfarande aikido? Ser du likadant på livet och träningen nu?
kontakt: Oj! Hej. Det var ett tag sedan jag funderade kring den här utmaningen i 2006 års bloggstafett.
Jag tränar fortfarande, även om mina besök i dojon är allt mer sällsynta. Men det är inte konstigt. Intresset för olika aktiviteter varierar över tid och det är bara sunt. Just nu har jag fokus på andra träningsformer; löpning, simning och cykling.
Att utmana mig själv och andra. Att visa respekt och tillit. Jo, det är fortfarande något jag varje dag försöker att sträva efter och jag kan fortfarande koppla ihop det med aikidon.
Ju längre du tränar, ju mer du lär dig dessto mer konflikter stöter du på. Inte så konstigt. Och jag är beredd att hålla med om att det inom i Sverige inom aikidon finns stora konflikter som jag på klubbnivå känna av. Det är inte konstigt att många tröttnar.
kontakt:Nu har jag läst lite på din blogg där du berör aikido och gör en kommentar här – i min blogg eftersom det berör din ursprungliga fråga.
I min klubb, Jönköpings Aikidoklubb, är vi så pass få utövare att vi måste träna alla tillsammans. Det inspirerar och bygger upp klubben. Inställningen du beskriver fick jag känslan av på vissa läger där vissa grupper höll sig för sig själva. Jag har alltid försökt att träna med så många som möjligt — hög- och låggraderade — när jag varit på främmande mattor. För att samla intryck och ta med mig det jag tycker är bra. Att ha en så pass snäv snyn på aikido att andra ”lösningar” en de jag lärt mig är fel tycker jag är trist.