Förväntningarnas och kompromissernas högtid

Julafton. Klockan närmar sig 03:00 och jag är hemkommen från en uppesittarkväll. Planen sa att ett pepparkakshus skulle byggas, men vi kom inte längre än att vi tinade den frysta degen. Vi försvann in i trevliga, utmanande och livliga samtal om allt och ingenting. Bröder och nära vänner är en välsignelse.

I min barndom lackade Pappa alltid paketen. Kvällarna innan julafton satt han och mamma i köket. Jag och mina bröder fick inte närma oss, även om hela kroppen sprängdes av nyfikenhet. Hade önskningarna på listan infriats? Bara att skriva den hade var ett äventyr i sig. Granen stod i vardagsrummet och julpynten var alltid samma varje år och hade sina bestämda platser. Det bästa pyntet var figurerna vi satte på kylskåpet.

Jag gillar minnet av julen; förväntan och väntan. Pirret jag kände på förmiddagen innan vi åkte till mormor och morfar. Mamma och pappa klädde sig i något med rött inslag, paketen packades in och jag önskade att Kalle och hans vänner skulle börja lite tidigare.

Det är förväntningarnas högtid. Förväntningar om den perfekta julen; skinkan som är perfekt, barnen som tindrar med ögonen och är lagom skeptisk till tomten och hela släkten samlad som skrattar och dricker glögg. Den julen finns inte. Sänk förväntningarna, acceptera att inte alla är samlade, drick inte för mycket glögg och kompromissa lite med släktingen som du inte drar riktigt jämt med.

Snart är det över.