En bidragande orsak till motionskarusellen som jag är inne i nu var att jag gick crawlkursen för fyra år sedan. Inspirerad av simmarna i Athen-OS ville jag lägga svanhals-bröstsimmet bakom mig. Och det gick. Med kalsupar och värkande armar lyckades jag crawla 25 meter. Jag gick en termin till och kom längre, lite enklare innan jag slutade.
Nu börjar det bli allvar. Onsdagar är fortfarande under JSS övervakning och Stefan drillar med teknikövningar. Jag är antagligen som en gammal hund; omöjlig att dressera. Men jag viftar på svansen och gör så gott jag kan. Måndagar kör IKHP ett 90 minuters pass.
Jag har varit med på två. Fyfan. Simning är inte kul.
Jag sliter. Och sliter. Men ger inte upp. De andra varvar mig – ett par gånger – men jag försöker hålla mig flytande och köra klart serierna. Första gången gick jag bet. Efter teknikvändorna (8×50 m) börjar jag bli seg och har svårt att hålla ut distanserna. I måndags satte jag 400 m + 2×200 m + 2×600 m.
Det är ingen njutning. Varken att simma eller se på. Det går sakta. Jag längtar efter löpningen och undrar om inte triathlon var ett misstag. Nej, det är inget som imponerar. Men jag är nöjd med mig själv. I bastun efteråt kan jag till och med säga att passet var roligt.
Framsteg är njutning.
Hmmm…med lite distans i bastun är man oftast ganska nöjd. Men du har en massa djävlar anamma i dig o ger aldrig upp det är en av dina största tillgångar.
Vi hörs
Jag tycker själv att min grad av motivation är för låg. I bassängen är jag glad för dessa duktiga motionssimmare som lyfter mig.
I bastun efteråt är stämning hög och det pratas träning högt och lågt. bara det är motivation nog att ta sig upp en trött måndagskväll.