Under flera år kunde jag minnas doften. Doften av hans rakvatten blandat med doften av skinn från hans jacka. Jag höll fast vid det. Hur han doftade när han pussade mig på kinden – där jag låg i min säng – och sa att vi ses om några dagar.
Mamma satt i vardagsrummet och rökte. I sällskap av grannfrun. Jag låg i min säng och bad. Med händerna krampaktigt knäppta och tårarna rinnande nerför kinderna. ”Om det finns en gud så låter han honom vakna”, minns jag hon sa till mamma. ”För barnens skull”.
Han vaknade aldrig. Jag var 13 år.
Men vi sågs igen. Varje natt när jag somnade så fanns han där. Levande. Verklig. Nära. Vi visste det båda två i drömmen. Att han var död och det var bara där, i drömmen, han kunde vara. Det var där allt var som vanligt.
Vi ses inte längre. Han har sedan länge slutat besöka mig när jag sover. Jag minns inte längre hur han doftade. Ibland är jag rädd för att minnet av honom kommer att tyna bort helt och hållet. Att det kommer att gå så lång tid mellan gångerna som jag tänker på honom att det kommer att vara som han aldrig funnits.
Var vid hans grav i dag. Tände ett ljus. Jag är 27 nu. Han skulle blivit 75.
Älskade son, du ska veta. att minnet aldrig kommer att försvinna. Din pappa kommer alltid att finnas. Varje år kommer det vissa dagar då vi påminns och en dag då du får egna barn, vilket jag hoppas, så kommer dem att påminna dig. Nu har det gått så långt tid att vi att vi kan leva våra egna liv igen. Någon där uppe har sett till att vi är \”skapta\” såna. Vi kan minnas och någonstans inom oss kommer han alltid att finnas.
Fick tårar i ögonen av det Du skrivit. Klickar & ska komentera det och ser vad din mamma skrivit. Nu e det blött på mitt tangentbord!
Kan inte ens i min fantasi förstå hur det skulle vara men jag känner med dig. Kram
Han kommer alltid finnas där, har han inte försvunnit sen jag var 10 så kommer han nog aldrig göra det.
Lever fortfarande på de minnen jag har och det som mamma berättat för mig.
Var en extremt jobbig tid att ta sig igenom, men utan dig, Henrik och speciellt mamma så hade jag nog aldrig tagit mig igenom den.
Det kommer tårar i mina ögon. För en annan går det aldrig förstå hur det känns att förlora en nära anhörig.
Minnena av honom kommer aldrig försvinna, han finns alltid där. Det är bara att ibland är minnena svagare.
Ååh. älskade lillebror! Inte behöver du vara rädd för att du inte kommer att komma ihåg pappa. Minnena kommer och går genom åren ibland starka och ibland lite svagare, så är livet. Mina barn har påminnt mig om pappa med sina frågor och funderingar, det kommer att hjälpa dig också. Eftersom jag är så mycket äldre än dej har jag haft förmånen att få se dej och dina bröder växa upp, att få se pappa leva vidare i er. Lukten av pappas rakvatten var borta i många år men när sonen ville ha rakvatten till första discot och vi stod och provade dofter så sa jag, det här rakvattnet hade morfar. Älskade lillebror jag är så glad att du,Henke, Abbe och Rosie finns! Kramar
..och så finns det dom som menar att familjen inte är viktig…
Var rädda om varandra så länge ni har varandra. Och det säger jag till allihop er därute….Ta hand om varandra, familjer och vänner.
Kärlek!
Jag skickade länken till den här bloggningen till en person som betyder mycket för mig och fick tillbaka \”Du behöver aldrig fundera på om din familj bryr sig om dig eller inte…\”
Nope Christian, du behöver inte vara orolig för att du kommer att glömma din far. Smärtan blir mindre o mindre med åren men minnet o tankarna på dem man förlorat finns alltid där. Känner igen det du skriver om dofter o händelser…min mamma dog för 25 år sen men ännu kan minnena men framförallt smärtan o saknaden efter henne blossa upp och bli så intensiv så tårarna kommer.
Sköt om dig kompis vi hörs o syns.
Nej. Minnen förändras men försvinner inte. Varken goda eller onda.
Först bloggen. Och sedan kommentarerna.
Det berörde.
Mycket.
*kram*