Ibland kopplar jag bort. Sätter telefonen på ljudlös efter att lampan släkts på kontoret och tjänstgöringen är över för dagen. Hänger in slipsen i garderoben och kryper i mysbyxorna. Kokar te och drar filten över mig i soffan. Tittar på tv – tittar i väggen. Tänker på allt – tänker på inget.
Jag prioriterar hårt och skoningslöst på inkommande påstötningar från världen utanför. Jag vill inte ha med någon att göra och låter sms förbli obesvarade. Intensiva dagar på jobbet med samtal, resor, möten, mejl. Då är det skönt att bara stänga av. Vara ensam – med mig själv som enda sällskap.
Vissa tycker det är märkligt. Andra blir förbannade.
Samtidigt som jag stänger ute världen vill jag ibland att den ska tränga sig på. Oftare. Intensivare. Lägenheten är vissa dagar större, tommare, tystare än någonsin tidigare.
Jag är ombytlig. Jag är märklig.
Lillebror!
Du ÄR märklig, det är det som är så underbart med dej!!! =)
Hmmm…inte märklig men unik…låter helt normalt ju.