Träningsvärken sprängde i benen. Segt. Tungt. Betongben. Distanspass på Bondberget i söndags. Veckans fjärde pass. Motivationen var låg. Känslan av flyt ännu lägre. Längtan till en varm dusch enorm. Men vackert var det. Löven täckte stigen. Ekorrarna var på humör och solen sken minsann lite.
Nu skruvas träningen upp några snäpp under kommande veckor. Underbart. Jag kommer att älska och hata. Känna mig pigg och trött. Seg och snabb. Ösa lovord över Mattias träningsprogram för att nästa dag kanalisera all ilska mot honom för att orka köra sista intervallen.
Weea!
Konstigt nog är inte entusiasmen lika stor bland omgivningen. Mamma och mormor ser ut att ha bildat en pakt och bedriver hård lobbing för att få mig att träna mindre. Mormor ler jag snällt åt, men mamma kan alltid plocka fram sitt trumfkort. Det som sanktionerar allt. ”Jag gör det för din skull”, vilket en mamma alltid kan hävda. ”Mammor vet vad som är bäst för sina barn”-snacket.
Från en tjejkompis kom ett textmeddelande som sa ”Jag hoppas du har något mer liv än löpningen” när jag berättade att jag skulle träna.
Jag replikerade kort:
Löpning ÄR livet.
Foto: Gerhard Bos
Instämmer med “Jag hoppas du har något mer liv än löpningenâ€. Det fanns en tid då du var meddelsam och pratig, därtill resonerande och nyfiken.
Du styrker mina fördomar om narkomaner, porrfilmssamlare och idrottsmänniskor (inte alla, dock, men iallafall):
– Inget är viktigare än blodsmaken i min mun.
Ens egna blod (annars hade även jag haft en smula större engagemang).
Men du kanske växer ur det de närmaste två månaderna. Livet har sina väsentliga skarvar.
/egentligen mest undrande över var du befinner dig, och faktiskt saknar dig – ju.
Här är en till som saknar dina funderingar över livets små och stora skeenden. Träning är ju ett sätt att fly på, jag vet jag har själv gjort det i perioder. Flykt, om än ett hälsosamt sätt, är fortfarande flykt vad än det är man missbrukar precis som föregående kommentar påpekar. Hoppas du kommer tillbaka, dina ord fattas mig.
Jag är fortfarande pratig, resonerande och nyfiken.
Och flyr inte.
Snarare så att jag möter mina rädslor. Om frukten av det är att jag inte bloggar, så är det gärna ett pris jag betalar.
Att ni saknar mig är härligt uppåttjack för mitt ego och smicker faller jag för och suger i mig som en gnu som hittat vattenhålet efter veckor på steppen.
Christian, du är som en tepåse utan vatten. Du behöver en kopp varmt dito för att blomma ut.
Du vet vad jag menar. ;-)
Jeeezzz….låt killen vara – han vill ju bara träna lite….hehe
Big A
”Det fanns en tid då du var meddelsam och pratig, därtill resonerande och nyfiken”
Hmmm e du ju fortfarande ju…tänk va mycket vi har avhandlat på löparbandet….saknar träningen ju…fortfarande ont i halsen…vill ha en rapport sen du vet vad jag menar.
Men okey..saknar oxå dina tankar på bloggen..men de kommer väl