Ja, i stort sett alla inlägg taggade träning i den här bloggen handlar om att jag återigen ska börja träna. Tjatigt. Men det är så den här bloggen fungerar; som en tjatig uppmaing från mig själv – till mig själv – att träna lite mer än jag har gjort det senaste.
Förfallet den här gången började när jag tyckte att smittspridningen i höstas blev för stor att jag slutade gå på spinning. Istället var det bara löpning på schemat under november och december förra året. I januari fick jag covid och hade 17 dagar med feber. Efter det var jag rejält klantig när jag åkte snowrocket med ungarna på sportlovet. Det var inte bra för mitt opererade knä att göra det. Det svullnade upp, jag fick en baker cysta och hade rejält ont i ett par veckor. Sjukgymnasten sa att jag skulle avvakta, köra inflamationshämmande och hör av mig om svullnaden, eller smärtan, inte lade sig.
Nu var det några veckor sedan jag var hos sjukgymnasten som meddelade mig att att jag hade en tydlig artros. Det genom att läsa journalanteckningar som gjordes efter operationen och hur mitt knä såg ut samt min beskrivning av smärta och stelhet. Jag körde en kur med inflamationshämmande och kyla under en vecka. Svullnaden gick ner men den är inte alls borta.
Vägen framåt
Vägen framåt är träning, vilket är positivt. Den extra smärta som uppstår vi fysisk aktivitet ska försvinna inom 24 timmar. Då är nivån rätt. Just nu består träningen av promenader och spinning. Löpning är inte att tänka på vilket är en sorg. Löpning är mitt smör och bröd när det gäller träning. Skorna i hallen alltid redo för några kilometer på asfalt eller ett långpass i skogen. Min sjukgymnast tycker också att jag ska börja köra rejält med stryketräning för att bygga upp musklerna runt knät för avlastning. Jag avskyr styrketräning. Det finns också bra knäövningar att göra hemma. Jag gissar att det är de jag ska sätta igång med på allvar nu.