Efter två veckor med förkylning i olika stadier var det antagligen oindvikligt: känningar i läppen när ett munsår är på gång. Det sticker lite men syns ingenting. Jag vet att inom några timmar är det en lite bula på läppen och sen blir det bara värre.
Tidigare har jag smörjt på salva: vit i en liten tub. Svindyr och gör antagligen knappt ingen skillnad. Den här gången har jag köpt munsårsplåster (jodå, de finns) för att kapsla in såret och minimera smittspridning. Läkeprocessen är antagligen lika lång som utan.
Vi upptäckte att vi pussas en del i familjen. Främst är det dottern som är utsatt för pussar. Det är liksom oundvikligt att inte pussa på henne. Jag har således pussförbud: jag får en kindpuss av sambon på sin höjd och är sedan utfryst från pusskalasen.
Puss.
Munsår är extremt påfrestande att ha, går varken att äta eller prata normalt ju, så länge man har sånna sår.
Oj, sådana stora problem har jag inte. Den här gången satte jag på ett Compeed-plåster tämligen omgående. Had inga större förhoppningar, men det utvecklades inte till någon sår alls.