Omtanke som värmer

Jag känner mig tjatig. De har hört mig berätta om samma saker gång på gång. Om och om igen. De bedyrar att jag inte är det. Tjatig. De lyssnar, belyser andra vinkel. Ger råd, stöd. Uppmuntran och, ibland, tröst. Låter mina egna tankar bekräftas, och utmanas.

Men jag får alltid komma till tals. Alltid berätta om det som lyfter mig, och sänker mig. Ibland nästan älta.

De frågar. Bryr sig. Jag tycker det är märkligt. Att de orkar. Hur kan omsorgen om mig vara så stor – från dem. Förundras över denna omtanke. Är den ömsesidig eller ett utnyttjande. Från min sida.

De är olika. Känner inte varandra. Jag har lärt känna dem i olika faser i livet, men alltid när jag behövt någon. Så uppenbart har de funnits där.

Märkligt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.