17 dagar med feber när covid-19 däckade mig

Den 24 januari förra året kom det första, kända, fallet av coronaviruset till Sverige och Jönköping. Nästan ett år senare, den 13 januari, blev jag smittad.

Fan också.

När andra vågen var ett faktum så slutade jag att gå till gymmet och köra spinning eller springa på löpbandet. Det var bara arbete hemifrån och umgänget har varit minimalt. Så jag vet inte riktigt var jag blev smittad. Mina barn är friska. Deras mamma är frisk. De fem andra personen jag träffade på nyårsafton är friska. Mina bröder och mamma är friska. Det är ett lika stort mysterium som när Jesu lärjungar blev fyllda med den heliga ande. Däremot skulle jag inte säga att jag blev lika hänryckt när jag uppfylldes av coronaviruset som apostlarna blev av den helige ande. Det var mer i stil med:

Fan också.

Det luriga med covid–19 är att man inte innan vet vilka symtom som kommer att drabba en. Blir det en harkling till morgonkaffet eller kippar du efter andan på sjukhuset. Just den ovissheten, vetskapen om långtidscovid, gör att jag har stor respekt för sjukdomen. Min covid handlade uteslutande om feber. Jag tappade inte smak eller lukt och hade inga problem med andningen Däremot runt 39,5 graders feber i 17 dagar. Det är 400 timmar av frysande och svettande om vartannat med några få stunder av sans däremellan.

Sakta men säkert blev jag tröttare i kroppen. Jag trodde att jag skulle ligga i feber ungefär en vecka, som brukligt vid en vanlig influensa. Men när en vecka blev två var jag så trött att jag gick jag baklänges ner för trappen med båda händerna i ledstången. Det var det bästa sättet att hålla balansen helt enkelt, då jag inte riktigt orkade att räta på kroppen helt och fullt. För att få tillbaka lite ork körde jag en lördag och söndag med omväxlande paracetamol och ibuprofen var tredje timme. Det gjorde att feber hela tiden pressades ner det kändes som att livet lite kom åter. Det sammanföll med att jag fick matlådor levererade från mormor. Där satt jag och åt pannbiff med lök, sås och pressad potatis och kände mig frisk och hade aptit. Sedan var det måndag och dags att se om febern fanns kvar.

Fan också.

Men lika oväntat som jag blev sjuk, lika oväntat känns det när termometern bryter sitt mönster och inte klättrar med bestämda steg över 38,0 med målet satt på 39,5. Förvånat tar man tempen ett par gånger till innan hoppet – och lättnaden – infinner sig. Är detta dagen då febern ger med sig? Är detta dagen jag återuppstår?

Halleluja.

Efter tre feberfria dagar så träffade jag läkaren som konstaterade att jag hade lite lägre syresättning, en förhöjd vilopuls som snabbt höjdes min minsta ansträning. Det blev två veckor på halvtid och idag har jag jobbat min första åtta timmars arbetsdag. Promenaderna blir allt längre och även om febern gjorde comeback två dagar i förra veckan på kvällen så har jag tillförsikt. Snart är både våren och vaccinet här. Då kan jag både ta en löptur och träffa vänner igen.

Halleluja.

Tvättråkigt

Att sortera och vika tvätt är nog bland det tråkigaste jag vet av hushållsarbetet. Känslan av en välsorterad garderob och avsaknaden av högar av rentvätt är underbar. Men vägen dit är hemsk. Med allt hemmaarbete kanske det räcker med att jag handtvättar t-shirten varje kväll och byxorna en gång i veckan tillsammans med kalsonger och strumpor?

Nu behöver jag vändningen

Det känns som vi – och resten av Europa – är fast i den andra vågen. Andelen smitttade och inlagda på sjukhus skjuter i höjden vecka för vecka. De dagliga rapporterna över antalet döda ökar och Stats­ministern har hållt pressträffar oftare än Tegnell. Vi uppmanas att jobba hemifrån, undvika att träffa andra utanför familjen. Rekommen­­dation av munskydd i kollektiv­­trafiken har nu blivit realitet.

Fyfan.

För mig gick våren okej. Även om det var en omställning att jobba från hemmet hundra procent, och vi trevade oss fram för att hitta lite nya rutier på saker och ting, var det ljust. När jag än hade tid att ta mig utanför dörren kunde jag få energi av soljuset. Nu är det bara ett ständigt mörker. Även under de få ljusa timmarna har solen inte orkar igenom molntecket och det har varit lika grått ute som i sinnet.

Fyfan.

Jag behöver vändningen nu. Kanske blir det så att det vänder efter vinter­­sol­ståndet. Dagarna blir längre, mer ljus och vacciner­ingarna kommer igång. Sakta är vi på väg mot en vår där det inte längre känns evighets­mörkt och grått. Och kanske, kanske kan vi börja umgås igen.

Hoppas.