Emanuel Karlsten i GP där han funderar på vad som händer efter pandmin.
Det är konstigt vad jag nu längtar efter. Saker jag tidigare haft så svårt för. Jag längtar efter översociala kollegor som pratar lite för länge om lite för ointressanta saker. Jag saknar nya intryck, att bli stoppad på stan av en ytligt bekant. Att klämma nya människors händer. Och resa! Sitta tätt inpå varandra i trånga kupéer, eller ta en bil och upptäcka världen utan att behöva tänka på vem eller vad jag belastar om jag blir sjuk. Jag längtar efter att vara vårdslös. Så som vardagen tidigare tillät.
Ja, det vi tidigare tyckte var jobbiga och störande saker är det vi längtar efter nu. Efter att jag tagit mig från sängen till datorn, från datorn till köket, från köket till soffan , från soffan till sängen i en oändlig loop saknar jag allt det andra.
Det är en nytt normaltillstånd som nu hägrar. Men det är inte säkert att det normala är samma normal som innan pandemin.