Vartannat år har jag barnen under sportlovet. Det är så det fungerar som separerad förälder. 2019 var jag med barnen i Branäs tillsammans med min lillebror. För två år sedan fick jag covid i januari så jag orkade inte ta mig upp. Vi avbokade stugan och det blev ett sportlov på hemmaplan med en dagstur till Ulricehamns skidbackar.
I år var det äntligen dags att få sticka iväg och åka skidor igen. Barnen var iväg med sin mamma förra året så de har utvecklats. Senast jag var iväg med dom i Branäs så lärde den lilla sig att åka lift. Idag är hon nio år och åker lift obekymrat, men behöver träna lite mer på att ha kontroll på skidorna när backen är blir lite brant och flera hundra skidåkare har byggt upp vallar med konstsnön och blottat isen under. Den äldre dottern, nu elva, tycker inte att alla backar är roliga, men tar sig ner överallt. Antagligen mycket bättre än vad jag själv gör.
Det är alltid en speciell känsla att åka iväg på skidsemester. Det har det varit ända sedan jag var liten och vi åkte iväg med familjen. Då hade vi 65 mil lite över åtta timmar i bilen. Av någon anledning skulle mamma tvinga i en ett litet glas juice på vid 05:00 till ingen nytta alls. Det enda jag ville göra var att sova några timmar i bilen till det var dags för frukost. Konstigt nog var inte barnen lika begeistrade av att se Branäsberget som jag när vi närmade oss. De var dock helt uppslukade av sina iPads och lyssnande inte alls på mina uppmaningar att se ut genom bilrutan då hörlurarna effektivt gjorde mig ohörbar för dom.
***
Vintern gjorden en plötslig comeback även här hemma för två veckor sedan. Plötsligt kom brutalt mycket snö och bussar och tåg ställdes in. Nu är ordningen dock återställd och vi har åtta grader, mulet och regn i luften. Idag är det vårdagjämning och det om något skvallrar väl om att våren är på väg.
