Det finns tillfällen man vill vara kvar i. Samtidigt som man njuter av nuet försöker man ta in känslan och bevara den – rädd att den aldrig mer ska komma igen. Även om man vet bättre. Att den kommer att komma igen, och igen. Och igen.
En konstig blandning av glädje vemod finns kvar. En sorts frustration. Som inte går att förklara. Ett leende på läpparna med en sorts tomhet inombords. Eller tvärt om; en lycklig känsla där inne, men oförmågan till ett leende på läpparna.
Märkligt. Jag vet ju att jag kommer att vara där igen. Snart.
Istället för att slappa av, vila i vetskapen, smyger sig en oro in i tankarna och maler. Jag kan inte bli av med den. Ligger sömnlös och vrider mig från sida till sida. Går upp en timma efter midnatt. Tittar på TV4 som sänder utan reklam. Längtar efter sömnen.
Vid tre snåret på morgonen somnar jag. Äntligen.
Kommer denna oro att kväva mig? Risken finns. Ändå tillåter jag den att finnas. Även om det inte finns någon anledning.
Märkligt. Mycket märkligt.