Under veckor hade jag visualiserat loppet i huvudet under träningspassen. Starten, målgången, aborrebacken. Positiva bilder som sporrat under sega, tråkiga, roliga och utmanande träningspass. Mental uppladdning inför årets satsning.
Så står jag där. I startfollan på Koltorp. Efter uppvärmningen i regnet, som blev allt mer tilltagande, skulle jag plocka fram bilderna igen. De lätta stegen i uppförsbackarna. Spurten in mot mål där jag enkelt är under 2.30. De sista skosnörerna knyts bredvid mig. Klockor nollställs och det hoppas på stället för att behålla värmen. Jag har en tanke i huvudet.
”Skit inte ner dig nu, Christian. Magen måste hålla.”
Fan. Där rök all mental uppladdning. Alla positiva bilder ersattes av en bild där jag hukar i skogen och inser att jag inte har något papper och det bara finns grankottar och ingen mossa.
Magen höll. Hela vägen. Den knorrade till av sportdrycken efter 10 km, men jag ignorerade det och försökte att hitta tillbaka till bilderna där jag spurtar på upploppet. Och slutade att föda kroppen med vätska. En ren säkerhetsåtgärd. Jag förlorade energi på slutet, och kände att jag behövde vätska, men jag hade inte tänkt att riskera magen en gång till i år. Aldrig.
Men krafterna fanns där ändå sista milen. Det blev en skön löpning (efter 20 km med en sliten kropp är definitionen på skön lite annorlunda) och med en rejäl push från kusinen någon kilometern från mål lyckades jag ta mig in på hyggliga 2.23,13.
Nästa år är det under 2.15.00. Med eller utan skitnödig mage.
…and he’s back! … and alive it seams. Tack!