Tre månaders rehabili-fucking-tering

Jag hade tänkt att min triathlon-satsning skulle starta först nästa höst. Det var då jag skulle börja simma och cykla. På allvar. Lära mig att älska att träna upp syresättningen av benmusklerna, laga punktering och doften av klor. Det var nu – under mörkaste vinter – jag skulle lägga grunden till ett makalöst bra Stockholm Marathon i början av sommaren.


Det var så bra. Lyckligt. Som ett kärleksrus där allting är rosa och fluggigt. Jag körde fyra löppass i veckan och kroppen reagerade positivt. Intervallpassen var sporrande och gick lättare för varje gång. Långpassen över två timmar var mäktiga, men blev något jag kom att tycka om. Att vare ute med mina tankar och drömmar.

Det är nog åtta veckor sedan nu. Då jag märkte att det började göra ont i foten. Jag trodde det var en liten vrickning, men den gav inte med sig. Kunde det vara så att fötterna inte trivdes i skorna? Jag klev av och vilade foten. Efter någon vecka fick jag tid hos en ortopedläkare.

– Omkring tre månaders rehabilitering, Christian.

Jag har gått upp tre kilo och tappat löpsteget. Det var ett tag sedan jag sprang. Jag känner fortfarande av att senan är trasig, men jag hoppas att den sakta men säkert håller på att läka. Med rätt belastning ska jag läka den, vilket betyder att jag ska ut och lunka 3 km varannan dag. Om det inte gör mer ont när jag kommer hem, än när jag gav mig av är det bara att fortsätta. Det är nu som foten har börjat acceptera belastningen.

I kväll börjar jag återigen hos JSS på crawlkurs. Påbyggnad. Det är cykling, simning och styrketräning som gäller i framöver. Jag ska lära mig att älska vattnet och att syrasätta benen tills dess att jag kan bli nyförälskad i löpningen.

Triathlon-satsningen är med andra ord påbörjad. What else to do? Mer än mejla IKHP-kansliet och bli medlem i även i triathlonsektionen.

3 svar på ”Tre månaders rehabili-fucking-tering”

  1. Läste om ditt första cirkelpass med skjukgymnasten. Min fot mår antagligen bättre än din, men rehab är trist.

    Men Bosse, min simtränare, gav mig redan första lektionen anvisningar om att ändra mitt crawltag. Så nu har jag något att träna på i vinter.

  2. Kul att ha något att fila på. Frisim är skönt när allt stämmer och man får in rytmen i crawltag, andning och bensparkar, vändningarna är i mitt tycke lättare att få ordning på. Jag simmade en del när jag var yngre.

    Få saker får mig att må så bra som träning, riktig träning när det känns ordentligt, svetten rinner och musklerna är mjölsyrestinna. Jag lider fortfarande av träningsabstinens och tvingar mig själv att inte ta i för hårt. I sommar ska jag dock vara tillbaka till i form, löpningen är prio 1 (träningsmässigt) sedan blir det styrka.

Kommentarer är stängda.