Att 375 meters simning, 11,5 kilometer på cykeln och 3,2 kilometers löpning kunde vara så slitit hade jag aldrig trott. Jag har på två veckor genomfört lika många tränings-triathlon och inser att att jag har en stor utmaning framför mig. Drömmen om en genomförd ironman-distans känns plötsligt lite längre bort.
Jag har en mental spärr när det gäller simning. Det motstånd många upplever till att ge sig ut och springa upplever jag när det gäller simningen. Jag drar på det. När jag väl kommer i vattnet gör min ovana och min bristande teknik att jag mentalt blir trött och tycker det är tråkigt. Jag kan vända runt 7-8 längder i bassäng och klarar simningen i öppet vatten även om det är lite svårt att hålla kursen och hitta ett skönt flöde. Det blir stelt och tungt.
Men att simma 375 meter. Herregud – hur svårt ska det vara?
Jag har cyklat bra mycket mer i år än förra säsongen. Det beror förstås på att foten varit lite trasig och kompisar tränade inför Vätternrundan. Annars hade jag varit i löpspåret och satsat för Lindgöloppet. Jag har gjort långrundor och det börjar bli dags att lägga in intervaller på cykeln.
Men att cykla 11,5 kilometer. Herregud – hur svårt ska det vara?
Min fot är fortfarande inte 100 %-ig. Med tanke på den urusla löpform jag är i, spelar det inte så stor roll. Jag har joggat 5-6 kilometer och har nosat på milen, men det var några veckor sedan. Alltså, det är dags att aktivt börja jobba med löpningen och foten för att kunna sätta full fart framåt hösten.
Men att springa 3,2 kilometer. Herregud – hur svårt ska det vara?
Inte alls svårt. Så länge de inte genomförs i en följd. Att sätta sig på cykeln och trampa iväg, utan att ligga på rulle är jobbigt efter att ha plaskat runt bojarna. Benen känns tyngre än vanligt. Det jobbigaste är dock växlingen till löpningen. Nya muskler, annan andning. Jag har inte haft håll på, jag vet jag inte hur länge, men efter cyklingen är det konstant håll hela löpningen. Om benen kändes tunga på cykeln är det ingenting vid löpmomentet.
Men jag vänjer mig. Nästa år ska jag genomföra en tävling.
Jag måste erkänna att triatlon inte intresserar mig mer än min brorsdotters bytta könsidentitet (från man till kvinna).
Egentligen borde jag vara intresserad men antagligen har jag nått en gräns som säger: Tråkigt tråkigt, men säkert kul för de inblandade.
Tävla på, du.
Om du nu inte blir en Christiana, för att reta mig.
Prästen kallade med för Christina under konfirmationsgudstjänsten, vilket jag då inte fann det minsta roande. I dag är det dock en kul historia att berätta.
För er som är intresserade så finns tiderna att beskåda i ett pdf-dokument.