Trött

Min kropp hänger inte med. I går natt fick den inte sova alls. I natt i soffan. Jag tänker för mycket och vårdar mig själv för lite.

Vissa stunder känns det som att jag sugs in i höstmörket som sakta kommer smygande. Försöker se positivt, kämpa och hålla ut. Det lättar, bättre tider runt hörnet.

Men ibland vill jag bara skrika ”Det räcker nu! Jag orkar inte!” och springa. Fort. Bort. Långt.

Men det är värt att kämpa. Jag vet det. Jag gör det. Och jag tänker vinna.