Vi vill alla vara kändisar

Idol har börjat igen. Jag har inte sett en minut, mer än ett klipp av en kille som sjöng Dylans ”It ain’t me, babe” på kvällstidningsajt som formligen vältrar sig i Jidhe-programmet. Om han var bra? Har påven en konstig hatt? Sover Dolly Parton på rygg?

När jag öppnar munnen i ett försök att sjunga är det alltid en överraskning vilken tonart det blir. Eller vilka, kanske är närmre sanningen. Det skär sig, gardinerna rynkar sig och det sägs att grannar har flyttat för jag sjunger i duschen. Liknelsen med mitt blockflöjtsspelande i kommunala musikskolan är slående likt. Jag skrämde dagisbarn, men mamma applåderade alltid.

Det är kändisjakt i Idol. Sveriges kommande lysande popstjärna ska mejslas fram genom tårar, skratt, hån på bästa prime time. Jag är avundsjuk. På deras talanger. På den bekräftelsekick det måste vara vara. Art Garfunkel och Paul Simon spelade i Central Park inför, vad det sägs, 750 000 människor 1981. Jag kan förstå att kändisskap är en drog. Kicken av att 750 000 kommer till en park i New York och lyssnar på ens musik måste vara svårslagen.

Vilken känd person skulle du INTE vilja byta liv med och varför?

Frågan kan ses som enkel. Att tvingas leva i symbios med skvallerpressen är orsak nog till att inte vilja byta liv med någon kändis. Att sova i Vita Huset när tanken ”Var Irak-invasionen så smart, egentligen?” börjar gnaga. Eller ”Bleka ansiktet. Vad tänkte jag på då?”.

Det finns många liv jag inte vill leva.

Men återigen; vad kan mäta sig med att stå inför 750 000 människor i Central Park som visar sin uppskattning. Är det inte värt att bli uppfläkt på tabloidsidor för den kicken. Skulle jag inte vilja byta mitt – i jämförelse – mediokra liv mot något sådant?

Självklart.

Jag letar efter kändisskapets positiva egenskaper i det lilla varje dag. Uppskattning i projektgruppen, en blick från den söta tjejen, bekräftelse från simtränaren att jag gör framsteg.

Vi måste få betyda något – för någon. Att höra att vi är bra, att vi duger och är älskade. Vi vill alla vara kändisar, om det så bara är i dett lilla. Låt de som betyder något för dig veta om det, utan att låta dem utstå våra egna versioner av skvallerpressen.

 

Detta var mitt sträcka i blogstafetten på ämnet ”Vilken känd person skulle du INTE vilja byta liv med och varför?”.

Niclas digitala livsflöde når mig varje dag; han crunchar mejl, gör presentationer, mår illa, är fotbollspappa, jagar hantverkare och livesänder webb-tv på väg till kontoret. Mitt ämne, eller fråga, till Niclas blir Stressar den digitala, uppkopplade livsstilen, upp dig?

3 svar på ”Vi vill alla vara kändisar”

  1. ”Vi måste få betyda något – för någon. Att höra att vi är bra, att vi duger och är älskade. Vi vill alla vara kändisar, om det så bara är i dett lilla. Låt de som betyder något för dig veta om det, utan att låta dem utstå våra egna versioner av skvallerpressen.” //

    Oerhört fint och sant skrivet!

  2. Ungefär så gick också mina spontana tankar när jag såg ämnet. Den ständiga exponeringen skulle göra det fullstäningt omöjligt för mig att överleva ett kändisskap med mentala hälsan i behåll. Jag kan inte se hur det skulle vara värt det. Och det som skrämmer mig ytterligare är känslan att ”mycket vill ha mer”. När inte en förstulen blick över frysdisken på Coop räcker, vad är då nästa steg? Ett fan som bygger en hemsida? Ett pris på MTV-galan? Världsherravälde?

Kommentarer är stängda.