Det känns som vi – och resten av Europa – är fast i den andra vågen. Andelen smitttade och inlagda på sjukhus skjuter i höjden vecka för vecka. De dagliga rapporterna över antalet döda ökar och Statsministern har hållt pressträffar oftare än Tegnell. Vi uppmanas att jobba hemifrån, undvika att träffa andra utanför familjen. Rekommendation av munskydd i kollektivtrafiken har nu blivit realitet.
Fyfan.
För mig gick våren okej. Även om det var en omställning att jobba från hemmet hundra procent, och vi trevade oss fram för att hitta lite nya rutier på saker och ting, var det ljust. När jag än hade tid att ta mig utanför dörren kunde jag få energi av soljuset. Nu är det bara ett ständigt mörker. Även under de få ljusa timmarna har solen inte orkar igenom molntecket och det har varit lika grått ute som i sinnet.
Fyfan.
Jag behöver vändningen nu. Kanske blir det så att det vänder efter vintersolståndet. Dagarna blir längre, mer ljus och vaccineringarna kommer igång. Sakta är vi på väg mot en vår där det inte längre känns evighetsmörkt och grått. Och kanske, kanske kan vi börja umgås igen.
Hoppas.