Jag har en källare. Den består av en tvättstuga, med en bastu, det gamla pannrummet och utrymmet utanför där jag har… för mycket saker och en klädkammare. Och rummet som benämns gillestuga i planritningen.
En gillestuga är ett rum, vanligen i en källare, som används som ett enklare vardagsrum eller festlokal. Gillestugan räknas ofta inte in i boarean på grund av låg takhöjd och inga eller små fönster. Ordet kommer ursprungligen från fornsvenskans gildestuva, det vill säga en stuga där ett gille håller möten.
— Wikipedia
Den senare bestod av hemska, bruna vävtapeter och en mörkgrön heltäckningsmatta när vi flyttade in. Den blev snabbt ett gästrum för svärföräldrarna när de hälsade på med två sängar i ena delen och – när vi köpte ny soffa till vardagsrummet – den gamla soffan i den andra delen. Men om vi ska vara helt ärliga var det mest ett utrymme allsköns skit vi inte orkade ta hand om.
Någon gång åkte heltäckningsmattan ut och det revs det tapeter. Sedan kom en skilsmässa och rummet blev åter igen ett stort gigantiskt förråd. I takt med att barnen blev äldre blev det mer och mer osorterade barnleksaker i det som skulle föreställa en gillestuga.
Det rensades, skänktes, slängdes och till slut gick det att skönja något nytt. Det sista av tapetresterna försvann med möda och stort besvär. Väggarna och taket målades. En heltäckningsmatta köptes, lades med hjälp och sedan funderades det på hur stor soffa som egentligen är lagom. Svaret är; så mycket soffa som möjligt.
Nu är det en gillestuga. Ett ställe för barnen att hänga med kompisar. Ett ställe för gäster att övernatta lite mer värdigt. Ett ställe att överleva varma sommarnätter. Ja, det saknas en tv, tavlor på väggarna, lite textiler för att dämpa ljudet. Men vad sjutton, det går att vara här nu!
För läsare på Mastodon behöver ni besöka inlägget för att se bilder.
