Idag var jag tillbaka på spinningcykeln efter en månads uppehåll. Precis som 2019 blev det katastrofalt lite träning i juni. Jämfört med för fyra år sedan så blev det noll minuters träning registrerat i år. Både ofrivilligt och frivilligt uppehåll den här gången. Ofrivilligt i den mån att fokus legat på 10-åringen som återhämtat sig efter sin fjärde operation av tumören i kinden. Det tillsammans att all min energi rann ur mig när vi kom hem från sjukhuset och ersattes av en enorm trötthet.
45 minuters spinning var något som kändes bekant men ändå ovant. Lårmusklerna var inte alls tillfreds med vad de blev utsatta för. Kroppen orkade med en liten pulstopp upp i röd zon under några sekunder. Det var längesedan jag behövde återhämta mig så mycket under 45 minuters spinning som idag.
Men nu ska vi försöka få en bra utväxling i juli och kanske resten av året. Som alltid; förhoppningarna lever.