Att öppna min träningsdagbok är som att öppna en ny Moleskin. Blanka sidor till för att fyllas. Och det är dags. Att fylla alla dess sidor med meningsfullt innehåll. Löprundor; korta, långa, intensiva, uppbyggande, nedbrytande och allt däremellan. Med utmattande cykelrundor med solen i ögonen och vinden i ryggen och klorfyllda simpass innan de kalla mörka våtdräktspassen tar vid.
Det är dags att bli livsstilstriathlet igen.
Det börjar i helgen. Jag tar ett pass på en cykel under Spin of Hope. Febern sedan en vecka tillbaka, den andra feberveckan för året, är borta. En timmas lätt spinning blir tillräckligt mjukt för att kroppen inte ska bli rädd, samtidigt kicken jag behöver för att komma i gång. Sedan minst två pass i veckan, helst fler. såklart men dumt att sätta ribban så högt att jag inte våga hoppa. Skata bygga upp alla muskler och leder igen. Låta dem känna igen rörelserna och tillsammans med hjärnan hitta glädjen.
År 2014: Comebacken.