En vecka kvar av sommarlovet. Dags att försöka hitta tillbaka till en dygnsrytm som passar för skolan. Alltså ligger barnen nu i sängen en timma tidigare än vanligt och är pigga.
Knäartros
Ja, i stort sett alla inlägg taggade träning i den här bloggen handlar om att jag återigen ska börja träna. Tjatigt. Men det är så den här bloggen fungerar; som en tjatig uppmaing från mig själv – till mig själv – att träna lite mer än jag har gjort det senaste.
Förfallet den här gången började när jag tyckte att smittspridningen i höstas blev för stor att jag slutade gå på spinning. Istället var det bara löpning på schemat under november och december förra året. I januari fick jag covid och hade 17 dagar med feber. Efter det var jag rejält klantig när jag åkte snowrocket med ungarna på sportlovet. Det var inte bra för mitt opererade knä att göra det. Det svullnade upp, jag fick en baker cysta och hade rejält ont i ett par veckor. Sjukgymnasten sa att jag skulle avvakta, köra inflamationshämmande och hör av mig om svullnaden, eller smärtan, inte lade sig.
Nu var det några veckor sedan jag var hos sjukgymnasten som meddelade mig att att jag hade en tydlig artros. Det genom att läsa journalanteckningar som gjordes efter operationen och hur mitt knä såg ut samt min beskrivning av smärta och stelhet. Jag körde en kur med inflamationshämmande och kyla under en vecka. Svullnaden gick ner men den är inte alls borta.
Vägen framåt
Vägen framåt är träning, vilket är positivt. Den extra smärta som uppstår vi fysisk aktivitet ska försvinna inom 24 timmar. Då är nivån rätt. Just nu består träningen av promenader och spinning. Löpning är inte att tänka på vilket är en sorg. Löpning är mitt smör och bröd när det gäller träning. Skorna i hallen alltid redo för några kilometer på asfalt eller ett långpass i skogen. Min sjukgymnast tycker också att jag ska börja köra rejält med stryketräning för att bygga upp musklerna runt knät för avlastning. Jag avskyr styrketräning. Det finns också bra knäövningar att göra hemma. Jag gissar att det är de jag ska sätta igång med på allvar nu.
Växtvärk
8-åringen har växtvärk till och från och har haft det i några år. Det var rejält jobbigt i helgen. Hon vaknade, grät och somnade om med smärtstillande.
På morgonen, när jag väcker henne för en lässtund med morgonfika, innan vi går upp och äter frukost säger hon:
– Pappa! Efter varje natt när jag har haft växtvärk. Då går jag in på toaletten, ställer mig på pallen och ser om jag blivit så lång att jag kan se mig i spegeln.
– Ser du dig i spegeln?
– Nä, inte ännu.
Växtvärk kan förekomma i alla åldrar men är vanligast mellan tre och tio års ålder. Det är inte farligt, även om barnet ibland kan ha mycket ont.
1177.se
Selfies
Att det är viktigare för föräldrar att ta selfies – med sig och barnen – i karusellerna på Kolmården än att värna säkerheten är ett tecken i tiden.
Delar
Gillar när 8-åringen kommer och sätter sig nära i soffan, ställer sin kåsa med chips mellan oss och säger att vi delar.
Första sleepover med typ-1 diabetes
Igår hade 10-åringen sin första sleepover. Tidigare har hon haft kompisar som har sovit över men denna gången var det hon som packade en väska med pyjamas, tandborste, druvsocker och kläder. Att ha typ–1 diabetes och sova över hos kompis ställer lite krav på kompisen föräldrar. Hon har tidigare varit där och lekt, ätit mat så vi har en rutin inarbetat när det gäller att hantera lågt blodsocker och ge insulin till mat.
Med installation av Dexcom Follow-app i deras telefon, så de får larmen och kan ge druvsocker om hon blir låg på natten, lämnade jag. Det kom lite sms under kvällen där vi räknade på chips och frukt. Sedan blev det en lugn natt med blodsocker mellan 4 och 8 hela natten tills det dök vid 05-snåret och hon fick druvsocker. De slapp ringa och väcka mig. Eller, väcka och väcka. Jag hade larmen påslagna min telefon här hemma också.
Det var en nöjd och glad dotter jag hämtade dagen efter.
”Pandemin får mig att ifrågasätta verkligheten”
Emanuel Karlsten i GP där han funderar på vad som händer efter pandmin.
Det är konstigt vad jag nu längtar efter. Saker jag tidigare haft så svårt för. Jag längtar efter översociala kollegor som pratar lite för länge om lite för ointressanta saker. Jag saknar nya intryck, att bli stoppad på stan av en ytligt bekant. Att klämma nya människors händer. Och resa! Sitta tätt inpå varandra i trånga kupéer, eller ta en bil och upptäcka världen utan att behöva tänka på vem eller vad jag belastar om jag blir sjuk. Jag längtar efter att vara vårdslös. Så som vardagen tidigare tillät.
Ja, det vi tidigare tyckte var jobbiga och störande saker är det vi längtar efter nu. Efter att jag tagit mig från sängen till datorn, från datorn till köket, från köket till soffan , från soffan till sängen i en oändlig loop saknar jag allt det andra.
Det är en nytt normaltillstånd som nu hägrar. Men det är inte säkert att det normala är samma normal som innan pandemin.
Det som diskuteras flitigast i mina cirklar är vad det nya normala innebär för jobbsituationen för oss som sitter vid en dator stora delar av arbetstiden. Hur mycket förväntas vi vara på kontor framöver? Vad innebär samarbete i projekt och kundmöten när vi kliver in i den post-pandemiska fasen.
Sommaren är på gång
När jag tog min kaffepaus ute i solen idag, kändes det som att vi på allvar närmar oss sommaren. När den är här ska jag uppgradera mitt hemmakontor med ett dopp i Vättern på lunchen.
Kom igen nu sommaren, kämpa!
VAB-pappa och daghusse
Idag är jag både VAB-pappa och daghusse. Skönt att solen skiner så det kan drickas kaffe på altanen.
FHM:s plan för att öppna Sverige steg för steg
Fram till sommaren kommer det att ligga kvar, sen får vi se hur läget är framåt hösten. Det kan mjukas upp lite och bli lite mer som det var tidigt i höstas när man kunde jobba hemifrån en del, till exempel genom att gå växelvis på arbetsplatsen.
SVT.se
Siffran för antalet inlagda på sjukhus i Jönköpings län för covid-19 har ökat från 52 till 82 på en vecka. Vaccinet är på väg ut, men känslan är att vi kommer få leva i våra små bubblor resten av det här året.